Såhär tänker jag nu.
I ett projekt ansvarar pedagogerna (tillsammans med ledning, pedagogista och ateljerista) för att det ska hända något både med dem som ingår i projektet och med själva ämnet som är i fokus.
Att det ska finnas något som engagerar, berör, intresserar, rör om, förändrar, påverkar.
En lustfylld process i arbetet som påverkar alla som ingår. På något sätt.
Barnen, föräldrarna, pedagogerna och andra, miljön och materialet, tiden, utrymmet.
Ingen vet vad som kommer kommer att få den avgörande betydelsen, vad som kommer att upptäckas och vad som kommer att utvecklas och läras,
även om vi har och ska ha planer, funderingar, teorier
om vad som skulle kunna hända och vad som skulle kunna vara intressant, om när, var och hur utrymme ska ges till olika delar av arbetet,
och framför allt
och det är här jag tänker att kärnan i demokratin ligger
är att ingen har monopol på kunskapen
utan att den skapas i mötet (både i det organiserade och det spontana)
med den andre, med tingen som finns tillgängliga omkring oss.
För att skapa kunskap tillsammans behöver vi mötas, göra, lyssna, tänka, dokumentera, reflektera, relatera, associera, analysera, agera, re-agera...tillsammans!
I former som fungerar för just vårt sammanhang.
Att skapa kunskap tillsammans var tidigare mitt favorituttryck trots att det var så svårt för mig att förstå innebörden eftersom jag tänkte enbart traditionellt kring kunskap, men jag anade ändå att det var något slags nyckelord.
Om man tänker kunskap i traditionell mening i förskolan så har ju den vuxne och framförallt pedagogen hela tiden en kunskap om och ett eget försprång när det gäller det som barnen ska lära sig och hur spännande kan det bli i längden?
På sin höjd att barn lär sig "det de ska lära sig" på olika sätt. Men det ingår kanske inte att barnen eller pedagogerna ska tillföra något nytt..
Och dessutom behöver väl inte barn gå i förskola för att lära sig att fungera i grupp, namn på färger, dagar, saker, äta och klä på sig, något som de ändå skulle lärt sig om de varit hemma?
Att gå i förskola måste väl ändå handla om något mer och något annat. Något större som vi inte kan skapa var och en på sitt håll?
Det handlar väl om vilken förskola som vårt samhälle, nu och i framtiden behöver och vill ha. Och hur kan vi då arbeta så att det blir en gemensam angelägenhet för de vuxna i samhället, inte bara för pedagogerna?
Jag har fått erfara genom mina kollegors arbete hur det händer spännande saker i projekten med bland barn, pedagoger och ibland föräldrar. Jag skulle vilja lära mig mer om hur vi kan göra projekten tillgängliga och intressanta för föräldrarna. Och framför allt hur vi kan låta föräldrar vara en del av projekten från början och bli bättre på att ta vara på deras tankar och kunskaper på ett seriöst sätt. Det kanske är det som är ett svar på frågan.
Föräldrarna är är vår största och bästa kanal till samhället utanför förskolan. Föräldrarna är samhället. Vi med.
Såhär tänker jag tills vidare.
 |
| Tillfälligt avtryck. Som man kan lämna. Och göra något med. |
