"Våga vara i osäkerheten"

Tack vare Mia, min fina kollega, fick jag fatt i en angelägen text kring att våga vara i osäkerheten, som Sarah skrev om i ett inlägg på min blogg, när det gäller projektarbete som demokratisk arbetsform.

"Harold Göthson betonar att den pedagogiska praktiken måste våga vara i ”osäkerheten”. Men den dominerande diskursen i pedagogisk forskning och pedagogiska organisationer är tvärtom att man i varje projekt bör veta vad man vill fånga. – Men att våga vara i ”osäkerhet” har inget att göra med förvirring, eller att all ordning ska lösas upp. Tvärtom kräver det enorma förberedelser om man ska arbeta i denna ”osäkerhet”. Vi behöver, som pedagoger, förbereda oss både på att kunna uppfatta det vi förväntar oss och på det vi inte vet vad det är. Och i Reggio Emilia menar man att barn kanske har en större förmåga till den här öppenheten än vi vuxna som arbetar med dem har. Men det är vi som ska hjälpa dem att använda sin förmåga."

Från sidan 52 i 'Den andra möjligheten - estetik och kultur i skolans lärande', pdf från Myndigheten för skolutveckling.

Mina tankar står i kö..

.. för att få skrivas in här.

Om två olika och oförenliga (?) syner på forskning, kunskap och lärande.

Om de inspirerande "Återblickarna" som pågår på vår enhet just nu, där vi (ut)värderar vårt arbete - tillsammans och utifrån den pedagogiska dokumentationen.

http://www.lararnasnyheter.se/forskolan/2011/04/11/kultvarning-eller-kulturell-injektion

Pågående tankar om projektarbete som demokratisk arbetsform

Att arbeta i projekt, är något jag vill förstå mer om, för jag tror att det kan vara en verkligt demokratisk arbetsform. 

Såhär tänker jag nu.
I ett projekt ansvarar pedagogerna (tillsammans med ledning, pedagogista och ateljerista) för att det ska hända något både med dem som ingår i projektet och med själva ämnet som är i fokus.
Att det ska finnas något som engagerar, berör, intresserar, rör om, förändrar, påverkar.
En lustfylld process i arbetet som påverkar alla som ingår. På något sätt.
Barnen, föräldrarna, pedagogerna och andra, miljön och materialet, tiden, utrymmet.
Ingen vet vad som kommer kommer att få den avgörande betydelsen, vad som kommer att upptäckas och vad som kommer att utvecklas och läras,
även om vi har och ska ha planer, funderingar, teorier
om vad som skulle kunna hända och vad som skulle kunna vara intressant, om när, var och hur utrymme ska ges till olika delar av arbetet,
och framför allt

och det är här jag tänker att kärnan i demokratin ligger
är att ingen har monopol på kunskapen
utan att den skapas i mötet (både i det organiserade och det spontana)
med den andre, med tingen som finns tillgängliga omkring oss.

För att skapa kunskap tillsammans behöver vi mötas, göra, lyssna, tänka, dokumentera, reflektera, relatera, associera, analysera, agera, re-agera...tillsammans!
I former som fungerar för just vårt sammanhang.

Att skapa kunskap tillsammans var tidigare mitt favorituttryck trots att det var så svårt för mig att förstå innebörden eftersom jag tänkte enbart traditionellt kring kunskap, men jag anade ändå att det var något slags nyckelord.

Om man tänker kunskap i traditionell mening i förskolan så har ju den vuxne och framförallt pedagogen hela tiden en kunskap om och ett eget försprång när det gäller det som barnen ska lära sig och hur spännande kan det bli i längden?
På sin höjd att barn lär sig "det de ska lära sig" på olika sätt. Men det ingår kanske inte att barnen eller pedagogerna ska tillföra något nytt..
Och dessutom behöver väl inte barn gå i förskola för att lära sig att fungera i grupp, namn på färger, dagar, saker, äta och klä på sig, något som de ändå skulle lärt sig om de varit hemma?
Att gå i förskola måste väl ändå handla om något mer och något annat. Något större som vi inte kan skapa var och en på sitt håll?

Det handlar väl om vilken förskola som vårt samhälle, nu och i framtiden behöver och vill ha. Och hur kan vi då arbeta så att det blir en gemensam angelägenhet för de vuxna i samhället, inte bara för pedagogerna?

Jag har fått erfara genom mina kollegors arbete hur det händer spännande saker i projekten med bland barn, pedagoger och ibland föräldrar. Jag skulle vilja lära mig mer om hur vi kan göra projekten tillgängliga och intressanta för föräldrarna. Och framför allt hur vi kan låta föräldrar vara en del av projekten från början och bli bättre på att ta vara på deras tankar och kunskaper på ett seriöst sätt. Det kanske är det som är ett svar på frågan.
Föräldrarna är är vår största och bästa kanal till samhället utanför förskolan. Föräldrarna är samhället. Vi med.
Såhär tänker jag tills vidare.

Tillfälligt avtryck.
Som man kan lämna.
Och göra något med.

"Reggio Emilia under luppen"

http://www.lararnasnyheter.se/tema/reggio-emilia-under-luppen

"Alla mina skuggor är olika"

Är en hypotes från ett barn som deltar i ett intresseväckande projekt om (i?) ljus och skuggor. Varje gång jag tar del av mina kollegors dokumentation fascineras jag över barnens tankar och upptäcker, och pedagogernas förmågor att iscensätta de här situationerna och möjligheterna för barnen. Några av de olika sätt som barnen har utmanats på hittills är att leta skuggor utomhus och fotografera dem, dansa med sin egen skugga, bygga skuggor, leta sina skuggor med hjälp av ficklampan (en avancerad utmaning).

Observationerna visar bl.a. att barnen jämför och undersöker storlek i ett matematiskt undersökande med hjälp av sina egna kroppar. Det intressanta med utforskandet av "jag är större än dig", är att den sanningen blir relativ i ljuset och att det kanske på grund av detta kan bli ett pågående undersökande eftersom det hela tiden förändras och därför väcker både förvåning och reflektion. Barnen verkar också se på skuggorna som levande, med eget liv, som i frågan "kan skuggan bajsa?"

Birgitta Kennedy väckte nya tankar hos mig genom att säga, på en föreläsning om tema och projekt, att vi kan tänka att både vi och barnen går i dialog med en plats (som var hennes exempel) istället för att hamna i att prata om platsen.

Vad händer i barnens dialog med skuggan?

Några av de frågor som vi har ställt oss när vi reflekterat tillsammans är: går det att arbeta med jämställdhet i det här projektet? Och vad lär sig barnen egentligen?

Jag tänker att kanske just det här projektet kan bli en plats där alla barn kan få vara eller bli på många olika sätt, oavsett kön?

När det gäller lärande ser jag de här situationerna som spännande undervisning, där både barn, pedagoger, material, miljö och faktiskt själva skuggan (!?!) blir aktiva "personer/agenter/aktörer" i en rhizomatisk lärprocess som vi inte helt kan förutse resultatet av. Lärandet sker genom ett undersökande, som innefattar både görande och tänkande, hos både barn, pedagoger, föräldrar, pedagogistor och kollegor i nätverk.
Det här projektet verkar påverka (skärpa?!) oss, både barn och vuxna och vår uppfattning av omvärlden (vår blick på omvärlden). Skuggorna blir tydligare, synligare  för oss överallt.

"Genom det konstruktionistiska synsättet blir det möjligt att se nya och oväntade frågeställningar som tillgångar i lärandet, att se det som först kanske verkar vara villospår som fruktbara sidospår som i sin tur visar på nya och oförutsedda samband.  

Barn och naturvetenskap, s. 32.

"Vid ett konstruktionistiskt förhållningssätt i undervisningen gör läraren barnens egna teorier synliga och använder sedan dessa som utgångspunkt för undervisningsprocessens fortskridande, där processen är viktigare än målet, därför att processen kan vidga och bredda målet. Kunskap och mening uppstår när barnet gör erfarenheter tillsammans med andra."

Barn och Naturvetenskap, s. 34.

Inspiration på HDK. En helt ovanlig torsdag.

Tankar om stora och små projekt

Det är komplext att arbeta i projekt, att ha en riktning och samtidigt lyssna och tolka in barns tankar och frågeställningar och sedan ge dem material och frågeställningar tillbaka utifrån det.

 

Är det kanske bättre att låta några (pytte)små projekt löpa parallellt på avdelningen och inte oroa sig för om det går ihop i slutändan, för vad som kommer att hända och hur det kommer att bli, det kan vi ju ändå inte förutse i en rhizomatisk process!? Risken är kanske annars att "det stora projektet" ändå lever ett marginaliserat liv på avdelningen eftersom det blivit för avancerat att hantera? Riskerar vi att inte lära oss hur man kan arbeta projektinriktat?

 

Jag tror att det som vi ger näring åt, genom upplevelser, material, möjligheter till reflektion kring, det som vi kan hitta olika och spännande infallsvinklar på, det kommer att "leva" och leva länge i barngruppen och hos de vuxna. Jag tror att våra olika tankar, både barns och vuxnas, behöver gestaltas, tänkas, uttalas, mötas, fabuleras, formuleras, omformuleras, tolkas, reflekteras, kännas, upplevas, beskrivas i många olika språk - för att det ska hända något med projektet. och oss.

 

Och för att vi ska kunna ta våra gigantiskt viktiga myrsteg närmare detta, så behöver vi en riktning.. 

samtidskonsten väcker känslor

Patricia Piccinini

hennes konst gör mig nyfiken fast jag nästan mår illa..

 av att titta på den.

det ska bli spännande att ta del av tankarna från föreläsare och kursare, eftersom jag var sjuk igår..