"Vi går alltid tillbaka och tittar på det vi gjort och reflekterar kring det."

Solidariskt lärande är ett begrepp som fångat tag i mig och som jag hela tiden återkommer till.

Skulle det begreppet kunna handla om att värdesätta och ta vara på både egna och andras erfarenheter för att förstå mer om lärande och hur vi kan skapa optimala förutsättningar för det?

Varje lärandesituation är unik, och beror på många olika faktorer, men trots det kanske vi ändå kan förstå något viktigt om vilka förutsättningar som gjorde att det blev som det blev. Som gör att vi kan använda de erfarenheterna till fler barn, miljöer och arbetslag.

Fortfarande slängs mycket dokumentationen på våra förskolor när hela barngrupper slutat. Det får mig att fundera på om vi fortfarande omedvetet ibland arbetar som ställföreträdande föräldrar, och trots allt tror att det är fotoalbum vi skapar. 

Dokumentationen är viktig och tillhör barn och familjer men den kan utöver det vara så mycket mer. Den kan bli ett sätt för oss att förstå hur vi kan ge bättre förutsättningar för det lärande som vi vill erbjuda barnen i förskolan.

Vi har massor att lära av Reggio Emilia, Bassa Reggiana och svenska sammanhang som t. ex. Skarpnäck i Stockholm. Jag vet inte HUR de gör men jag vet att jag i min roll som pedagogista i vårt sammanhang måste bidra till att det sker en förändring.

Jag blev så drabbad av en föreläsning som som ingick i min pedagogistautbildning i Malmö. Det var två pedagogistor från Reggio Emilia som föreläste om progettazione, projekterande arbetssätt. Vi fick ta del av ett spännande arbete med papper. De beskrev barns och pedagogers arbete med papper på ett poetiskt, vetenskapligt, filosofiskt och väldigt praktiskt och didaktiskt sätt. Det som grep tag i mig var hur all den samlade erfarenheten hela tiden användes. Ett pågående forskande om lärandet och lärandets villkor:

"Allt det som har gjorts finns samlat som underlag till den fortbildning som görs."

"På varje förskola går man tillbaka och tittar på de arbeten kring papper som man gjort på förskolan. Så får man fram den första tankekartan. Varje lärare får uppmaningen att försöka uttrycka sig i bilder, foton, inte bara i ord."

"Det som jag berättade om väldigt snabbt är en 30-årig erfarenhet kring papper. Vi går alltid tillbaka och tittar på det vi gjort och reflekterar kring det."

Vi måste tänka och göra mycket tillsammans kring det här. Tack för att ni orkat läsa en text sprungen ur min frustration över mitt eget ansvar.

Ett påbörjat inlägg om att utvärdera med många röster

Inom förskolan pågår just nu många utvecklingssamtal och arbetet ska utvärderas och sammanställas. Jag försöker på olika sätt utmana mina tankarna inför planering och genomförande av våra utvärderingar som vi kallar för Återblickar. Vid de tillfällena reflekterar vi tillsammans, två arbetslag, förskolechef och pedagogista kring de spår som pedagoger valt ut som det viktigaste för barn, pedagoger och familjer från årets arbete. Det ska bli spännande att ta del av alla erfarenheter och reflektioner efter första året med ett gemensamt projekt, Barns relation till en plats.

Jag har börjat läsa i Utvärdering & pedagogisk bedömning i förskolan, en bok med många olika författare. Tack till min pedagogistakollega Anna-Karin för att du rekommenderade den!

"Det kan hjälpa att tänka på barns lärandeprocesser som redskap för att få syn på verksamhetens kvalitet och villkor."

"I meningsdiskursen kallar vi objektet för målrelationellt. Med det menar vi att strävansmålen i läroplanen utgör inspiration och vägledning för de processer av lärande och utveckling som eftersträvas för både barn, pedagoger och hela verksamheten. I det arbetet blir pedagogisk dokumentation ett redskap, inte för att kontrollera utan för att stödja och vägleda de komplexa och svårfångade processer som vi menar att lärande och utveckling utgör. I meningsdiskursen förstås barn och föräldrar som medborgare, vilket innebär att det inte bara är det egna barnet som är en angelägenhet utan alla barn och samhället i stort. I denna diskurs välkomnas barn och föräldrar i dokumentationsarbetet att tillsammans med pedagogerna förstå, analysera och ta ansvar för det lärande och den utveckling som ständigt pågår och ska pågå i förskolan."

Karin Alnervik och Monica Nilsson, Utvärdering & pedagogisk bedömning i förskolan, Gunnar Åsén, 2015.

Ateljé...

Jag har under en lång tid funderat över hur ord och begrepp påverkar hur vi tänker och handlar. 2010 besökte jag Kastanjegårdens förskola i Malmö där de kallade alla rummen på sin förskola för ateljéer, inklusive köket. Jag minns att jag fascinerades av den digitala ateljén, full med digitala verktyg, och stenar, som hörde till ett projekt som pågick.

Simone Armini, ateljerista i Bassa Reggiana har beskrivit förskolan som en ateljé.. [Modern Barndom] Leta upp den!

Mina egna funderingar har också väckts genom den praktik jag har förmånen att arbeta i. Där kan jag se hur ateljéer med färg, tejp, lera och papper och konstruktionsmaterial blir så levande ihop med barnen. Medan det finns andra rum och platser som liksom inte får samma liv. Finns det kanske begränsningar där när det gäller vad som går att göra? Kan det hänga ihop med att det inte går att förändra, förvandla, sätta spår på den platsen?  

Ordet ateljé liksom talar till oss att vi som pedagoger ska vara nära, förbereda för något som ska ske, erbjuda material, tekniker, verktyg och utmaningar. 

Ateljé gör också det med oss att vi tänker att det är ett utforskande och en skapande process som ska äga rum.

Hur spännande skulle det kunna bli om vi tänker ateljé och estetiska lärprocesser om förskolans alla rum, både inne och ute?

Fortsättning följer..