onsdag 9 mars 2011

"Alla mina skuggor är olika"

Är en hypotes från ett barn som deltar i ett intresseväckande projekt om (i?) ljus och skuggor. Varje gång jag tar del av mina kollegors dokumentation fascineras jag över barnens tankar och upptäcker, och pedagogernas förmågor att iscensätta de här situationerna och möjligheterna för barnen. Några av de olika sätt som barnen har utmanats på hittills är att leta skuggor utomhus och fotografera dem, dansa med sin egen skugga, bygga skuggor, leta sina skuggor med hjälp av ficklampan (en avancerad utmaning).


Observationerna visar bl.a. att barnen jämför och undersöker storlek i ett matematiskt undersökande med hjälp av sina egna kroppar. Det intressanta med utforskandet av "jag är större än dig", är att den sanningen blir relativ i ljuset och att det kanske på grund av detta kan bli ett pågående undersökande eftersom det hela tiden förändras och därför väcker både förvåning och reflektion. Barnen verkar också se på skuggorna som levande, med eget liv, som i frågan "kan skuggan bajsa?"

Birgitta Kennedy väckte nya tankar hos mig genom att säga, på en föreläsning om tema och projekt, att vi kan tänka att både vi och barnen går i dialog med en plats (som var hennes exempel) istället för att hamna i att prata om platsen.

Vad händer i barnens dialog med skuggan?

Några av de frågor som vi har ställt oss när vi reflekterat tillsammans är: går det att arbeta med jämställdhet i det här projektet? Och vad lär sig barnen egentligen?

Jag tänker att kanske just det här projektet kan bli en plats där alla barn kan få vara eller bli på många olika sätt, oavsett kön?

När det gäller lärande ser jag de här situationerna som spännande undervisning, där både barn, pedagoger, material, miljö och faktiskt själva skuggan (!?!) blir aktiva "personer/agenter/aktörer" i en rhizomatisk lärprocess som vi inte helt kan förutse resultatet av. Lärandet sker genom ett undersökande, som innefattar både görande och tänkande, hos både barn, pedagoger, föräldrar, pedagogistor och kollegor i nätverk.
Det här projektet verkar påverka (skärpa?!) oss, både barn och vuxna och vår uppfattning av omvärlden (vår blick på omvärlden). Skuggorna blir tydligare, synligare  för oss överallt.
"Genom det konstruktionistiska synsättet blir det möjligt att se nya och oväntade frågeställningar som tillgångar i lärandet, att se det som först kanske verkar vara villospår som fruktbara sidospår som i sin tur visar på nya och oförutsedda samband.  
Barn och naturvetenskap, s. 32.
"Vid ett konstruktionistiskt förhållningssätt i undervisningen gör läraren barnens egna teorier synliga och använder sedan dessa som utgångspunkt för undervisningsprocessens fortskridande, där processen är viktigare än målet, därför att processen kan vidga och bredda målet. Kunskap och mening uppstår när barnet gör erfarenheter tillsammans med andra."
Barn och Naturvetenskap, s. 34.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar