"Ett gemensamt skapande av kultur och kunskap"

I mötet med mina pedagogistakollegor på Norra Hisingen igår delgav vi varandra våra olika erfarenheter av vad som hänt genom åren i praktiken - i mötet med den pedagogiska filosofin från Reggio Emilia. Våra erfarenheter har en gemensam nämnare, de berättar om hur vi, av rädsla för att göra fel, ofta inte gör något alls och lämnar barnen utan ledning av vuxna, och det kallar vi för att "följa barnen". Vi har tolkat kollegornas arbete på förskolorna i Reggio Emilia på ett sätt som de aldrig skulle drömma om att arbeta på.. Vi har inte stått på två ben, som Gunilla Dahlberg brukar beskriva det, utan vi har försökt stå på det ena, darriga benet som försöker hitta sig i det nya utforskande arbetssättet. Istället för att ta hjälp av det andra benet där vi har vår tradition, utbildning och metodik.

Idag hittade jag Harolds tydliga beskrivning [i OM Demokrati] av det här fenomenet som jag vet att vi inte är ensamma om.. Tack Harold!

Detta är en utmaning för det sammanhang som jag tillhör och som främst består av en förskola med ett relativt otydligt pedagogiskt uppdrag i sin spänning mot ett vårdande och omsorgsbaserat uppdrag. När talet om att utgå från barn inte självklart ger vägledning om vad man vill uppnå och förmedla så kan inspirationen hålla verksamheten kvar vid en dominerande föreställningen att allt finns i barnet - "barnet som natur". Man missar då samspelet mellan pedagogerna som bärare av kultur och vidgat vetande och barnens egna begreppsliga och gestaltade erfarenhetsvärld som byggstenar i ett gemensamt skapande av kultur och kunskap.

Harold Göthson

Resa i lärande

Läste mitt förra inlägg som jag skrev för drygt ett år sedan. Antagligen var jag sjuk då också. Förkylningar kan ge tid för eftertanke och i kombination med överskottsenergi så kan det bli ett blogginlägg..

Jag förbereder mig praktiskt och mentalt inför en resa till kollegorna i Bassa Reggiana, utanför Reggio Emilia. För att jobbskugga en pedagogista. För att förstå mer om vad jag kan bidra med i min roll för att skapa ett sammanhang i förskolan som gör skillnad. För barnen, den moderna barndomen och demokratin i vårt samhälle.

Jag vill på nära håll ta del av hur de organiserar och möjliggör och hur de använder sina olika verktyg, för att skapa delaktighet i skapandet av kultur och kunskap.

Jag hoppas komma tillbaka med ny energi och med vässade verktyg.

Till arbetet tillsammans med mina fantastiska kollegor, som varje dag iscensätter för utforskande tillsammans med barnen.

De utforskar ljus och skuggor, färg, lera, prickar, stenar och kartor, förändring och förvandling med hjälp av regnbågar, blommor och tomater, labyrinter och kulbanor, projektioner, sinnliga material, spår, rörelse, sniglar och byggnader.

Ja, livet.

... I mina tankar har olika barn, pedagoger och teoretiker från Sverige och Italien satt spår som jag håller på att bearbeta. Det ska bli spännande att få (be)arbeta och utforska detta i praktiken, tillsammans med mina kollegor!

Efter en vecka på Reggio Emiliainstitutets sommarsymposium i Stockholm och efter en studievecka i Bassa Reggiana, utanför Reggio Emilia, har jag landat hemma i min egen vardag.

Det starkaste intrycket, det som drabbat mig mest, både från både Bassa Reggiana och projekten som vi fick ta del av i Stockholm - är arbetet med observationerna, själva lyssnandet på barnen. 

Att lyssna på just barnen är att lyssna på de 

som är hundraspråkliga,

som tänker rhizomatiskt,

som associerar och fantiserar,

och som är kompetenta i att skapa relationer med världen och allt och alla som finns i den. 

De som skapar hypoteser och prövar dem

som förhandlar med andra och är beredda att ompröva eller byta till en idé som någon annan kommit på.

Som själva lyssnar med alla sina sinnen på det som finns omkring dem, och inte delar upp tillvaron i ämnen eller mål...

Jag har under de här veckorna blivit medveten om att för att kunna göra det här lyssnandet möjligt - behöver vi ha en kollektiv idé om vad det är vi försöker förstå mer om - vad det är vi vill utforska, barn och vuxna tillsammans.

Jag tror vi behöver arbeta jättemycket mer tillsammans med att:

Arrangera situationer och material, där barnen kan få utforska det som de visat intresse för, eller där vi tror att vi kan väcka ett intresse.

Lyssna också i vardagen, det där som barn gör ofta och hela tiden kanske vi inte ser eller sätter något större värde på?

Observera/lyssna utifrån vår gemensamma idé, 

jobba hårt tillsammans med att tolka de observationer vi gör (det skrivna, bilder, film, teckningar,lerarbeten etc.)

Använda våra olika erfarenheter, teorier som kan hjälpa oss att få syn på nya saker, vår fantasi och kreativitet för att göra kopplingar och sedan kunna "leka tillbaka till barnen" det som vi ser och tror att de "håller på med".

Jobba med att göra observationerna till dokumentationer - ibland tillsammans med barnen på avdelningen, och ibland bara tillsammans vi vuxna.

Jag tror att vi har snuddat vid det här i det sammanhang som jag arbetar i, t.ex. har vi pratat om "nyfikenhetsfrågorna", men inte fått fatt i dem, jag tror att vi har lagt för stort fokus på att hitta en bra fråga istället för att fråga oss själva och varandra vad vi är nyfikna på. 


Det kanske handlar om att vi har uppdraget att göra och försöker göra en meningsfull pedagogisk praktik - istället för att tillsammans göra förskolan till en plats där vi utforskar livets innehåll, där vi försöker förstå mer tillsammans, både tillsammans med de människor som finns inne på förskolan och de som finns utanför?...

 

Digitalt drabbad

Nu dyker det på mig från alla håll och kanter. Det digitala. Insikten om att barnen på våra två förskor inte har tillgång till de digitala verktygen. I princip alls. Genom ett inlägg på min blogg, där jag kom i kontakt med en satsning i Piteå för att utveckla barns lärmiljöer, LekMiT.

Dessutom kom senaste numret av Modern Barndom in genom brevlådan idag. I artikeln Spelen & Skolan läste jag med stor fascination, trots att jag har hört Vea Vecchi föreläsa om det, Veas och hennes kollegors tankar i Reggio Emilia:

" - Vi vuxna måste vara uppmärksamma på den kultur som omger barnen idag, säger Vea Vecchi, och börjar berätta om ett par saker hon särskilt lagt märke till att barn tycker om, genom att observera vad de tar med sig från spelens världar när de gör annat, till exempel ritar: 


- Figurernas förmåga att förvandla sig! 


Hon och Simona Spaggiari visar hur barnen gärna förvandlar sig själva i photoshop, genom att ge sina bilder nya egenskaper. 


- Det är så intressant att se hur känslomässigt berörda de blir av den digitala tekniken. Jag tror att barns förhållande till datorer är mycket mer relationsbundet än vi vuxna inser, säger Vea och fortsätter.


- Ett annat viktigt begrepp, förutom förvandlingar, är rörelser. Barn prövar ideligen dessa begrepp på olika sätt. Och det är ju inte konstigt att det fascinerar dem så. Deras kroppar och hjärnor är ju i ständig förvandling och rörelse. 


Förskolan och skolan måste därför verka i sin samtid och arbeta med den nya tekniken, påpekar Vea, men också med alla gamla medier, som grafik, lera, färg, för att barnen ska få utforska också med dem hur livet ständigt förändras."

Modern Barndom 1/12 s. 7-8.

"Våga vara i osäkerheten"

Tack vare Mia, min fina kollega, fick jag fatt i en angelägen text kring att våga vara i osäkerheten, som Sarah skrev om i ett inlägg på min blogg, när det gäller projektarbete som demokratisk arbetsform.

"Harold Göthson betonar att den pedagogiska praktiken måste våga vara i ”osäkerheten”. Men den dominerande diskursen i pedagogisk forskning och pedagogiska organisationer är tvärtom att man i varje projekt bör veta vad man vill fånga. – Men att våga vara i ”osäkerhet” har inget att göra med förvirring, eller att all ordning ska lösas upp. Tvärtom kräver det enorma förberedelser om man ska arbeta i denna ”osäkerhet”. Vi behöver, som pedagoger, förbereda oss både på att kunna uppfatta det vi förväntar oss och på det vi inte vet vad det är. Och i Reggio Emilia menar man att barn kanske har en större förmåga till den här öppenheten än vi vuxna som arbetar med dem har. Men det är vi som ska hjälpa dem att använda sin förmåga."

Från sidan 52 i 'Den andra möjligheten - estetik och kultur i skolans lärande', pdf från Myndigheten för skolutveckling.

Mina tankar står i kö..

.. för att få skrivas in här.

Om två olika och oförenliga (?) syner på forskning, kunskap och lärande.

Om de inspirerande "Återblickarna" som pågår på vår enhet just nu, där vi (ut)värderar vårt arbete - tillsammans och utifrån den pedagogiska dokumentationen.

http://www.lararnasnyheter.se/forskolan/2011/04/11/kultvarning-eller-kulturell-injektion