... I mina tankar har olika barn, pedagoger och teoretiker från Sverige och Italien satt spår som jag håller på att bearbeta. Det ska bli spännande att få (be)arbeta och utforska detta i praktiken, tillsammans med mina kollegor!

Efter en vecka på Reggio Emiliainstitutets sommarsymposium i Stockholm och efter en studievecka i Bassa Reggiana, utanför Reggio Emilia, har jag landat hemma i min egen vardag.

Det starkaste intrycket, det som drabbat mig mest, både från både Bassa Reggiana och projekten som vi fick ta del av i Stockholm - är arbetet med observationerna, själva lyssnandet på barnen. 

Att lyssna på just barnen är att lyssna på de 

som är hundraspråkliga,

som tänker rhizomatiskt,

som associerar och fantiserar,

och som är kompetenta i att skapa relationer med världen och allt och alla som finns i den. 

De som skapar hypoteser och prövar dem

som förhandlar med andra och är beredda att ompröva eller byta till en idé som någon annan kommit på.

Som själva lyssnar med alla sina sinnen på det som finns omkring dem, och inte delar upp tillvaron i ämnen eller mål...

Jag har under de här veckorna blivit medveten om att för att kunna göra det här lyssnandet möjligt - behöver vi ha en kollektiv idé om vad det är vi försöker förstå mer om - vad det är vi vill utforska, barn och vuxna tillsammans.

Jag tror vi behöver arbeta jättemycket mer tillsammans med att:

Arrangera situationer och material, där barnen kan få utforska det som de visat intresse för, eller där vi tror att vi kan väcka ett intresse.

Lyssna också i vardagen, det där som barn gör ofta och hela tiden kanske vi inte ser eller sätter något större värde på?

Observera/lyssna utifrån vår gemensamma idé, 

jobba hårt tillsammans med att tolka de observationer vi gör (det skrivna, bilder, film, teckningar,lerarbeten etc.)

Använda våra olika erfarenheter, teorier som kan hjälpa oss att få syn på nya saker, vår fantasi och kreativitet för att göra kopplingar och sedan kunna "leka tillbaka till barnen" det som vi ser och tror att de "håller på med".

Jobba med att göra observationerna till dokumentationer - ibland tillsammans med barnen på avdelningen, och ibland bara tillsammans vi vuxna.

Jag tror att vi har snuddat vid det här i det sammanhang som jag arbetar i, t.ex. har vi pratat om "nyfikenhetsfrågorna", men inte fått fatt i dem, jag tror att vi har lagt för stort fokus på att hitta en bra fråga istället för att fråga oss själva och varandra vad vi är nyfikna på. 


Det kanske handlar om att vi har uppdraget att göra och försöker göra en meningsfull pedagogisk praktik - istället för att tillsammans göra förskolan till en plats där vi utforskar livets innehåll, där vi försöker förstå mer tillsammans, både tillsammans med de människor som finns inne på förskolan och de som finns utanför?...

 

Digitalt drabbad

Nu dyker det på mig från alla håll och kanter. Det digitala. Insikten om att barnen på våra två förskor inte har tillgång till de digitala verktygen. I princip alls. Genom ett inlägg på min blogg, där jag kom i kontakt med en satsning i Piteå för att utveckla barns lärmiljöer, LekMiT.

Dessutom kom senaste numret av Modern Barndom in genom brevlådan idag. I artikeln Spelen & Skolan läste jag med stor fascination, trots att jag har hört Vea Vecchi föreläsa om det, Veas och hennes kollegors tankar i Reggio Emilia:

" - Vi vuxna måste vara uppmärksamma på den kultur som omger barnen idag, säger Vea Vecchi, och börjar berätta om ett par saker hon särskilt lagt märke till att barn tycker om, genom att observera vad de tar med sig från spelens världar när de gör annat, till exempel ritar: 


- Figurernas förmåga att förvandla sig! 


Hon och Simona Spaggiari visar hur barnen gärna förvandlar sig själva i photoshop, genom att ge sina bilder nya egenskaper. 


- Det är så intressant att se hur känslomässigt berörda de blir av den digitala tekniken. Jag tror att barns förhållande till datorer är mycket mer relationsbundet än vi vuxna inser, säger Vea och fortsätter.


- Ett annat viktigt begrepp, förutom förvandlingar, är rörelser. Barn prövar ideligen dessa begrepp på olika sätt. Och det är ju inte konstigt att det fascinerar dem så. Deras kroppar och hjärnor är ju i ständig förvandling och rörelse. 


Förskolan och skolan måste därför verka i sin samtid och arbeta med den nya tekniken, påpekar Vea, men också med alla gamla medier, som grafik, lera, färg, för att barnen ska få utforska också med dem hur livet ständigt förändras."

Modern Barndom 1/12 s. 7-8.

"Våga vara i osäkerheten"

Tack vare Mia, min fina kollega, fick jag fatt i en angelägen text kring att våga vara i osäkerheten, som Sarah skrev om i ett inlägg på min blogg, när det gäller projektarbete som demokratisk arbetsform.

"Harold Göthson betonar att den pedagogiska praktiken måste våga vara i ”osäkerheten”. Men den dominerande diskursen i pedagogisk forskning och pedagogiska organisationer är tvärtom att man i varje projekt bör veta vad man vill fånga. – Men att våga vara i ”osäkerhet” har inget att göra med förvirring, eller att all ordning ska lösas upp. Tvärtom kräver det enorma förberedelser om man ska arbeta i denna ”osäkerhet”. Vi behöver, som pedagoger, förbereda oss både på att kunna uppfatta det vi förväntar oss och på det vi inte vet vad det är. Och i Reggio Emilia menar man att barn kanske har en större förmåga till den här öppenheten än vi vuxna som arbetar med dem har. Men det är vi som ska hjälpa dem att använda sin förmåga."

Från sidan 52 i 'Den andra möjligheten - estetik och kultur i skolans lärande', pdf från Myndigheten för skolutveckling.

Mina tankar står i kö..

.. för att få skrivas in här.

Om två olika och oförenliga (?) syner på forskning, kunskap och lärande.

Om de inspirerande "Återblickarna" som pågår på vår enhet just nu, där vi (ut)värderar vårt arbete - tillsammans och utifrån den pedagogiska dokumentationen.

http://www.lararnasnyheter.se/forskolan/2011/04/11/kultvarning-eller-kulturell-injektion

Pågående tankar om projektarbete som demokratisk arbetsform

Att arbeta i projekt, är något jag vill förstå mer om, för jag tror att det kan vara en verkligt demokratisk arbetsform. 

Såhär tänker jag nu.
I ett projekt ansvarar pedagogerna (tillsammans med ledning, pedagogista och ateljerista) för att det ska hända något både med dem som ingår i projektet och med själva ämnet som är i fokus.
Att det ska finnas något som engagerar, berör, intresserar, rör om, förändrar, påverkar.
En lustfylld process i arbetet som påverkar alla som ingår. På något sätt.
Barnen, föräldrarna, pedagogerna och andra, miljön och materialet, tiden, utrymmet.
Ingen vet vad som kommer kommer att få den avgörande betydelsen, vad som kommer att upptäckas och vad som kommer att utvecklas och läras,
även om vi har och ska ha planer, funderingar, teorier
om vad som skulle kunna hända och vad som skulle kunna vara intressant, om när, var och hur utrymme ska ges till olika delar av arbetet,
och framför allt

och det är här jag tänker att kärnan i demokratin ligger
är att ingen har monopol på kunskapen
utan att den skapas i mötet (både i det organiserade och det spontana)
med den andre, med tingen som finns tillgängliga omkring oss.

För att skapa kunskap tillsammans behöver vi mötas, göra, lyssna, tänka, dokumentera, reflektera, relatera, associera, analysera, agera, re-agera...tillsammans!
I former som fungerar för just vårt sammanhang.

Att skapa kunskap tillsammans var tidigare mitt favorituttryck trots att det var så svårt för mig att förstå innebörden eftersom jag tänkte enbart traditionellt kring kunskap, men jag anade ändå att det var något slags nyckelord.

Om man tänker kunskap i traditionell mening i förskolan så har ju den vuxne och framförallt pedagogen hela tiden en kunskap om och ett eget försprång när det gäller det som barnen ska lära sig och hur spännande kan det bli i längden?
På sin höjd att barn lär sig "det de ska lära sig" på olika sätt. Men det ingår kanske inte att barnen eller pedagogerna ska tillföra något nytt..
Och dessutom behöver väl inte barn gå i förskola för att lära sig att fungera i grupp, namn på färger, dagar, saker, äta och klä på sig, något som de ändå skulle lärt sig om de varit hemma?
Att gå i förskola måste väl ändå handla om något mer och något annat. Något större som vi inte kan skapa var och en på sitt håll?

Det handlar väl om vilken förskola som vårt samhälle, nu och i framtiden behöver och vill ha. Och hur kan vi då arbeta så att det blir en gemensam angelägenhet för de vuxna i samhället, inte bara för pedagogerna?

Jag har fått erfara genom mina kollegors arbete hur det händer spännande saker i projekten med bland barn, pedagoger och ibland föräldrar. Jag skulle vilja lära mig mer om hur vi kan göra projekten tillgängliga och intressanta för föräldrarna. Och framför allt hur vi kan låta föräldrar vara en del av projekten från början och bli bättre på att ta vara på deras tankar och kunskaper på ett seriöst sätt. Det kanske är det som är ett svar på frågan.
Föräldrarna är är vår största och bästa kanal till samhället utanför förskolan. Föräldrarna är samhället. Vi med.
Såhär tänker jag tills vidare.

Tillfälligt avtryck.
Som man kan lämna.
Och göra något med.

"Reggio Emilia under luppen"

http://www.lararnasnyheter.se/tema/reggio-emilia-under-luppen