"Reggio Emilia under luppen"

http://www.lararnasnyheter.se/tema/reggio-emilia-under-luppen

"Alla mina skuggor är olika"

Är en hypotes från ett barn som deltar i ett intresseväckande projekt om (i?) ljus och skuggor. Varje gång jag tar del av mina kollegors dokumentation fascineras jag över barnens tankar och upptäcker, och pedagogernas förmågor att iscensätta de här situationerna och möjligheterna för barnen. Några av de olika sätt som barnen har utmanats på hittills är att leta skuggor utomhus och fotografera dem, dansa med sin egen skugga, bygga skuggor, leta sina skuggor med hjälp av ficklampan (en avancerad utmaning).

Observationerna visar bl.a. att barnen jämför och undersöker storlek i ett matematiskt undersökande med hjälp av sina egna kroppar. Det intressanta med utforskandet av "jag är större än dig", är att den sanningen blir relativ i ljuset och att det kanske på grund av detta kan bli ett pågående undersökande eftersom det hela tiden förändras och därför väcker både förvåning och reflektion. Barnen verkar också se på skuggorna som levande, med eget liv, som i frågan "kan skuggan bajsa?"

Birgitta Kennedy väckte nya tankar hos mig genom att säga, på en föreläsning om tema och projekt, att vi kan tänka att både vi och barnen går i dialog med en plats (som var hennes exempel) istället för att hamna i att prata om platsen.

Vad händer i barnens dialog med skuggan?

Några av de frågor som vi har ställt oss när vi reflekterat tillsammans är: går det att arbeta med jämställdhet i det här projektet? Och vad lär sig barnen egentligen?

Jag tänker att kanske just det här projektet kan bli en plats där alla barn kan få vara eller bli på många olika sätt, oavsett kön?

När det gäller lärande ser jag de här situationerna som spännande undervisning, där både barn, pedagoger, material, miljö och faktiskt själva skuggan (!?!) blir aktiva "personer/agenter/aktörer" i en rhizomatisk lärprocess som vi inte helt kan förutse resultatet av. Lärandet sker genom ett undersökande, som innefattar både görande och tänkande, hos både barn, pedagoger, föräldrar, pedagogistor och kollegor i nätverk.
Det här projektet verkar påverka (skärpa?!) oss, både barn och vuxna och vår uppfattning av omvärlden (vår blick på omvärlden). Skuggorna blir tydligare, synligare  för oss överallt.

"Genom det konstruktionistiska synsättet blir det möjligt att se nya och oväntade frågeställningar som tillgångar i lärandet, att se det som först kanske verkar vara villospår som fruktbara sidospår som i sin tur visar på nya och oförutsedda samband.  

Barn och naturvetenskap, s. 32.

"Vid ett konstruktionistiskt förhållningssätt i undervisningen gör läraren barnens egna teorier synliga och använder sedan dessa som utgångspunkt för undervisningsprocessens fortskridande, där processen är viktigare än målet, därför att processen kan vidga och bredda målet. Kunskap och mening uppstår när barnet gör erfarenheter tillsammans med andra."

Barn och Naturvetenskap, s. 34.

Inspiration på HDK. En helt ovanlig torsdag.

Tankar om stora och små projekt

Det är komplext att arbeta i projekt, att ha en riktning och samtidigt lyssna och tolka in barns tankar och frågeställningar och sedan ge dem material och frågeställningar tillbaka utifrån det.

 

Är det kanske bättre att låta några (pytte)små projekt löpa parallellt på avdelningen och inte oroa sig för om det går ihop i slutändan, för vad som kommer att hända och hur det kommer att bli, det kan vi ju ändå inte förutse i en rhizomatisk process!? Risken är kanske annars att "det stora projektet" ändå lever ett marginaliserat liv på avdelningen eftersom det blivit för avancerat att hantera? Riskerar vi att inte lära oss hur man kan arbeta projektinriktat?

 

Jag tror att det som vi ger näring åt, genom upplevelser, material, möjligheter till reflektion kring, det som vi kan hitta olika och spännande infallsvinklar på, det kommer att "leva" och leva länge i barngruppen och hos de vuxna. Jag tror att våra olika tankar, både barns och vuxnas, behöver gestaltas, tänkas, uttalas, mötas, fabuleras, formuleras, omformuleras, tolkas, reflekteras, kännas, upplevas, beskrivas i många olika språk - för att det ska hända något med projektet. och oss.

 

Och för att vi ska kunna ta våra gigantiskt viktiga myrsteg närmare detta, så behöver vi en riktning.. 

samtidskonsten väcker känslor

Patricia Piccinini

hennes konst gör mig nyfiken fast jag nästan mår illa..

 av att titta på den.

det ska bli spännande att ta del av tankarna från föreläsare och kursare, eftersom jag var sjuk igår..

ord och dess (tillfälliga) innebörder

intressant (och pinsamt!) när man upptäcker att man egentligen inte förstått ett ord eller begrepp som man använt väldigt flitigt och under lång tid..

..och plötsligt, genom andra människor, texter, upplevelser får begreppet en (förändrad) innebörd efter lång användning. men kanske är det på samma sätt som med barn, som använder ord långt innan de förstår vad de betyder, det börjar genom imitation, det är liksom enda vägen. eller? och varför tänker jag att min språkutveckling, som vuxen, skulle vara annorlunda? 

Ett rhizome är ett mångförgrenat myceliskt nätverk som bildar komplexa orsakssammanhang. Dessa sammanhang är dynamiska, nätlikt förgrenade och momentana – de förtätas och upplöses – är i ständig förändring. 

Gunilla Samberg.

möta andra

tankar gamla begrepp nya förståelser härma använda omskapa skapa undra förundras

med andra 

http://browse.deviantart.com/photography/?q=understand#/d7v8fu

En process!?!

Process (lat. proce'ssus, av procedere, framskrida), fortgång, utvecklingsgång, förlopp. I sin vidaste betydelse betecknar process ett i tiden utdraget förlopp där något förändras. (Wikipedia)


Upgiften på ateljeristakursen att ta med tre bilder som visar på en process tagna vid samma tillfälle, väckte frågor hos mig..
observerar vi barnen på det sättet hos oss - så att vi kan vi urskilja och följa en process i en och samma situation? 


Ibland och ofta är det jättesvårt att reflektera tillsammans kring en observation eller en dokumentation.. och jag funderar på om vi gör det svårare för oss själva genom att fortfarande ta "minnesbilder" som vi försöker reflektera kring? Istället för att försöka följa en process nära, nära med filmkamera, kamera, diktafon, anteckningsbok - under en väldigt kort tid, i ett bestämt sammanhang, med en tydlig fråga utifrån vad vi vill förstå mer om. Och sedan i reflektionen tillsammans reflektera kring ett urval (som någon gjort innan) som visar på en process, ett lärande, en förändring.. Är det så att processen är själva lärandet? 


Lärande kan definieras som "varje process som hos levande organismer leder till en varaktig kapacitetsförändring som inte bara beror på glömska, biologisk mognad eller åldrande" ^[1]. Lärande är för de flesta förknippat med undervisning i skolan och även om de flesta lär sig något i skolan så finns det inget automatiskt samband mellan undervisning och lärande. Lärandet är, enligt ovanstående definition, en generell egenskap hos levande organismer. Lärandet är inte heller nödvändigtvis positivt, utan bör mera ses som en anpassning till tillvaron och dess utmaningar. (Wikipedia)

"Ateljén har två funktioner, för det första erbjuder den barnen en möjlighet att behärska olika sorts tekniker, som målning, teckning och att arbeta med lera. För det andra hjälper den vuxna att förstå barns läroprocesser. " Vea Vecchi (Modern Barndom 3/06)