Tankar om stora och små projekt

Det är komplext att arbeta i projekt, att ha en riktning och samtidigt lyssna och tolka in barns tankar och frågeställningar och sedan ge dem material och frågeställningar tillbaka utifrån det.

 

Är det kanske bättre att låta några (pytte)små projekt löpa parallellt på avdelningen och inte oroa sig för om det går ihop i slutändan, för vad som kommer att hända och hur det kommer att bli, det kan vi ju ändå inte förutse i en rhizomatisk process!? Risken är kanske annars att "det stora projektet" ändå lever ett marginaliserat liv på avdelningen eftersom det blivit för avancerat att hantera? Riskerar vi att inte lära oss hur man kan arbeta projektinriktat?

 

Jag tror att det som vi ger näring åt, genom upplevelser, material, möjligheter till reflektion kring, det som vi kan hitta olika och spännande infallsvinklar på, det kommer att "leva" och leva länge i barngruppen och hos de vuxna. Jag tror att våra olika tankar, både barns och vuxnas, behöver gestaltas, tänkas, uttalas, mötas, fabuleras, formuleras, omformuleras, tolkas, reflekteras, kännas, upplevas, beskrivas i många olika språk - för att det ska hända något med projektet. och oss.

 

Och för att vi ska kunna ta våra gigantiskt viktiga myrsteg närmare detta, så behöver vi en riktning..