Ett påbörjat inlägg om att utvärdera med många röster

Inom förskolan pågår just nu många utvecklingssamtal och arbetet ska utvärderas och sammanställas. Jag försöker på olika sätt utmana mina tankarna inför planering och genomförande av våra utvärderingar som vi kallar för Återblickar. Vid de tillfällena reflekterar vi tillsammans, två arbetslag, förskolechef och pedagogista kring de spår som pedagoger valt ut som det viktigaste för barn, pedagoger och familjer från årets arbete. Det ska bli spännande att ta del av alla erfarenheter och reflektioner efter första året med ett gemensamt projekt, Barns relation till en plats.

Jag har börjat läsa i Utvärdering & pedagogisk bedömning i förskolan, en bok med många olika författare. Tack till min pedagogistakollega Anna-Karin för att du rekommenderade den!

"Det kan hjälpa att tänka på barns lärandeprocesser som redskap för att få syn på verksamhetens kvalitet och villkor."

"I meningsdiskursen kallar vi objektet för målrelationellt. Med det menar vi att strävansmålen i läroplanen utgör inspiration och vägledning för de processer av lärande och utveckling som eftersträvas för både barn, pedagoger och hela verksamheten. I det arbetet blir pedagogisk dokumentation ett redskap, inte för att kontrollera utan för att stödja och vägleda de komplexa och svårfångade processer som vi menar att lärande och utveckling utgör. I meningsdiskursen förstås barn och föräldrar som medborgare, vilket innebär att det inte bara är det egna barnet som är en angelägenhet utan alla barn och samhället i stort. I denna diskurs välkomnas barn och föräldrar i dokumentationsarbetet att tillsammans med pedagogerna förstå, analysera och ta ansvar för det lärande och den utveckling som ständigt pågår och ska pågå i förskolan."

Karin Alnervik och Monica Nilsson, Utvärdering & pedagogisk bedömning i förskolan, Gunnar Åsén, 2015.

Ateljé...

Jag har under en lång tid funderat över hur ord och begrepp påverkar hur vi tänker och handlar. 2010 besökte jag Kastanjegårdens förskola i Malmö där de kallade alla rummen på sin förskola för ateljéer, inklusive köket. Jag minns att jag fascinerades av den digitala ateljén, full med digitala verktyg, och stenar, som hörde till ett projekt som pågick.

Simone Armini, ateljerista i Bassa Reggiana har beskrivit förskolan som en ateljé.. [Modern Barndom] Leta upp den!

Mina egna funderingar har också väckts genom den praktik jag har förmånen att arbeta i. Där kan jag se hur ateljéer med färg, tejp, lera och papper och konstruktionsmaterial blir så levande ihop med barnen. Medan det finns andra rum och platser som liksom inte får samma liv. Finns det kanske begränsningar där när det gäller vad som går att göra? Kan det hänga ihop med att det inte går att förändra, förvandla, sätta spår på den platsen?  

Ordet ateljé liksom talar till oss att vi som pedagoger ska vara nära, förbereda för något som ska ske, erbjuda material, tekniker, verktyg och utmaningar. 

Ateljé gör också det med oss att vi tänker att det är ett utforskande och en skapande process som ska äga rum.

Hur spännande skulle det kunna bli om vi tänker ateljé och estetiska lärprocesser om förskolans alla rum, både inne och ute?

Fortsättning följer..

"Det är svårt att prata om mångfald utan att stereotypisera"

Normer och värden, de orden från förskolans läroplan har hängt ihop som ett mantra för mig, men jag har egentligen aldrig riktigt fördjupat mig i vad de två olika orden innebär. Det blir som med orden delaktighet och inflytande, man använder dem tillsammans men funderar kanske inte alltid på vad de kan innebära eller vad det är som skiljer dem åt. Jag funderar mycket just på normkritik.. Vilka normer tror vi att vi har och vilka normer kan vi få syn på med ett normkritiskt förhållningssätt?

Det nätverk av pedagogistor och utvecklingsförstärkare där jag ingår, har inlett ett samarbete med den den person som har en stödfunktion i stadsdelen kring frågor som har med jämställdhet och mänskliga rättigheter att göra. Tanken är att få en stark grund i det normkritiska tänkandet för att i förlängningen kunna arbeta med det i praktiken.

Bakgrunden till samarbetet är att vi deltog på en temadag om nazism och rasism. Det var en sån där dag som man först inte ville gå på, sen en dag som man aldrig kommer ifrån, som förändrar ens sätt att tänka för alltid. Vi fick bl. a. ta del av hur rasistiska grupperingar idag inte använder ordet ras, utan ord som kultur, etnicitet och identitet. Samma ord som beskriver vårt demokratiska uppdrag i förskola och skola.

Hur kan vi då arbeta i förskolan, så att vi inte går rasismens ärenden?

"Vi måste möta personerna. Vi lyfter oss lite och försöker tänka i ett normperspektiv. Om vi tänker på hur vi tänker, så får vi syn på saker. Vi kopplar t. ex. aldrig homofobi till den svenska kulturen. Då kopplar vi det till personer."

En sak som provocerar mig är att vi i förskolan ofta kallar barn som är födda i Sverige för invandrarbarn, många gånger utifrån hudfärg. Det är intressant och nödvändigt att tillsammans titta på vad vi konstruerar som svenskt. Vi ska i nätverket försöka titta på våra verksamheter och på läroplanens formuleringar med en normkritisk blick. Det finns så mycket mellan raderna i det som sägs. Som de som tillhör normen varken hör eller känner av.

Vad finns det för risker och hur kan vi prata om olikhet? Att gå från att se olikheter som faktiska, givna, till att se olikhet som något som konstrueras. Vad är det vi konstruerar olikhet kring? Vad är det för olikhet vi lägger nån mening i? Vad händer när vi lägger fokus på skillnader mellan kulturer och osynliggör det som är gemensamt? 

Gör det osynliga synligt med hjälp av ljuset- En fotografisk workshop - Sofia Änghede

Gör det osynliga synligt med hjälp av ljuset- En fotografisk workshop - Sofia Änghede

"Ett gemensamt skapande av kultur och kunskap"

I mötet med mina pedagogistakollegor på Norra Hisingen igår delgav vi varandra våra olika erfarenheter av vad som hänt genom åren i praktiken - i mötet med den pedagogiska filosofin från Reggio Emilia. Våra erfarenheter har en gemensam nämnare, de berättar om hur vi, av rädsla för att göra fel, ofta inte gör något alls och lämnar barnen utan ledning av vuxna, och det kallar vi för att "följa barnen". Vi har tolkat kollegornas arbete på förskolorna i Reggio Emilia på ett sätt som de aldrig skulle drömma om att arbeta på.. Vi har inte stått på två ben, som Gunilla Dahlberg brukar beskriva det, utan vi har försökt stå på det ena, darriga benet som försöker hitta sig i det nya utforskande arbetssättet. Istället för att ta hjälp av det andra benet där vi har vår tradition, utbildning och metodik.

Idag hittade jag Harolds tydliga beskrivning [i OM Demokrati] av det här fenomenet som jag vet att vi inte är ensamma om.. Tack Harold!

Detta är en utmaning för det sammanhang som jag tillhör och som främst består av en förskola med ett relativt otydligt pedagogiskt uppdrag i sin spänning mot ett vårdande och omsorgsbaserat uppdrag. När talet om att utgå från barn inte självklart ger vägledning om vad man vill uppnå och förmedla så kan inspirationen hålla verksamheten kvar vid en dominerande föreställningen att allt finns i barnet - "barnet som natur". Man missar då samspelet mellan pedagogerna som bärare av kultur och vidgat vetande och barnens egna begreppsliga och gestaltade erfarenhetsvärld som byggstenar i ett gemensamt skapande av kultur och kunskap.

Harold Göthson

Resa i lärande

Läste mitt förra inlägg som jag skrev för drygt ett år sedan. Antagligen var jag sjuk då också. Förkylningar kan ge tid för eftertanke och i kombination med överskottsenergi så kan det bli ett blogginlägg..

Jag förbereder mig praktiskt och mentalt inför en resa till kollegorna i Bassa Reggiana, utanför Reggio Emilia. För att jobbskugga en pedagogista. För att förstå mer om vad jag kan bidra med i min roll för att skapa ett sammanhang i förskolan som gör skillnad. För barnen, den moderna barndomen och demokratin i vårt samhälle.

Jag vill på nära håll ta del av hur de organiserar och möjliggör och hur de använder sina olika verktyg, för att skapa delaktighet i skapandet av kultur och kunskap.

Jag hoppas komma tillbaka med ny energi och med vässade verktyg.

Till arbetet tillsammans med mina fantastiska kollegor, som varje dag iscensätter för utforskande tillsammans med barnen.

De utforskar ljus och skuggor, färg, lera, prickar, stenar och kartor, förändring och förvandling med hjälp av regnbågar, blommor och tomater, labyrinter och kulbanor, projektioner, sinnliga material, spår, rörelse, sniglar och byggnader.

Ja, livet.

... I mina tankar har olika barn, pedagoger och teoretiker från Sverige och Italien satt spår som jag håller på att bearbeta. Det ska bli spännande att få (be)arbeta och utforska detta i praktiken, tillsammans med mina kollegor!

Efter en vecka på Reggio Emiliainstitutets sommarsymposium i Stockholm och efter en studievecka i Bassa Reggiana, utanför Reggio Emilia, har jag landat hemma i min egen vardag.

Det starkaste intrycket, det som drabbat mig mest, både från både Bassa Reggiana och projekten som vi fick ta del av i Stockholm - är arbetet med observationerna, själva lyssnandet på barnen. 

Att lyssna på just barnen är att lyssna på de 

som är hundraspråkliga,

som tänker rhizomatiskt,

som associerar och fantiserar,

och som är kompetenta i att skapa relationer med världen och allt och alla som finns i den. 

De som skapar hypoteser och prövar dem

som förhandlar med andra och är beredda att ompröva eller byta till en idé som någon annan kommit på.

Som själva lyssnar med alla sina sinnen på det som finns omkring dem, och inte delar upp tillvaron i ämnen eller mål...

Jag har under de här veckorna blivit medveten om att för att kunna göra det här lyssnandet möjligt - behöver vi ha en kollektiv idé om vad det är vi försöker förstå mer om - vad det är vi vill utforska, barn och vuxna tillsammans.

Jag tror vi behöver arbeta jättemycket mer tillsammans med att:

Arrangera situationer och material, där barnen kan få utforska det som de visat intresse för, eller där vi tror att vi kan väcka ett intresse.

Lyssna också i vardagen, det där som barn gör ofta och hela tiden kanske vi inte ser eller sätter något större värde på?

Observera/lyssna utifrån vår gemensamma idé, 

jobba hårt tillsammans med att tolka de observationer vi gör (det skrivna, bilder, film, teckningar,lerarbeten etc.)

Använda våra olika erfarenheter, teorier som kan hjälpa oss att få syn på nya saker, vår fantasi och kreativitet för att göra kopplingar och sedan kunna "leka tillbaka till barnen" det som vi ser och tror att de "håller på med".

Jobba med att göra observationerna till dokumentationer - ibland tillsammans med barnen på avdelningen, och ibland bara tillsammans vi vuxna.

Jag tror att vi har snuddat vid det här i det sammanhang som jag arbetar i, t.ex. har vi pratat om "nyfikenhetsfrågorna", men inte fått fatt i dem, jag tror att vi har lagt för stort fokus på att hitta en bra fråga istället för att fråga oss själva och varandra vad vi är nyfikna på. 


Det kanske handlar om att vi har uppdraget att göra och försöker göra en meningsfull pedagogisk praktik - istället för att tillsammans göra förskolan till en plats där vi utforskar livets innehåll, där vi försöker förstå mer tillsammans, både tillsammans med de människor som finns inne på förskolan och de som finns utanför?...