Ateljé...

Jag har under en lång tid funderat över hur ord och begrepp påverkar hur vi tänker och handlar. 2010 besökte jag Kastanjegårdens förskola i Malmö där de kallade alla rummen på sin förskola för ateljéer, inklusive köket. Jag minns att jag fascinerades av den digitala ateljén, full med digitala verktyg, och stenar, som hörde till ett projekt som pågick.

Simone Armini, ateljerista i Bassa Reggiana har beskrivit förskolan som en ateljé.. [Modern Barndom] Leta upp den!

Mina egna funderingar har också väckts genom den praktik jag har förmånen att arbeta i. Där kan jag se hur ateljéer med färg, tejp, lera och papper och konstruktionsmaterial blir så levande ihop med barnen. Medan det finns andra rum och platser som liksom inte får samma liv. Finns det kanske begränsningar där när det gäller vad som går att göra? Kan det hänga ihop med att det inte går att förändra, förvandla, sätta spår på den platsen?  

Ordet ateljé liksom talar till oss att vi som pedagoger ska vara nära, förbereda för något som ska ske, erbjuda material, tekniker, verktyg och utmaningar. 

Ateljé gör också det med oss att vi tänker att det är ett utforskande och en skapande process som ska äga rum.

Hur spännande skulle det kunna bli om vi tänker ateljé och estetiska lärprocesser om förskolans alla rum, både inne och ute?

Fortsättning följer..