Såhär tänker jag nu.
I ett projekt ansvarar pedagogerna (tillsammans med ledning, pedagogista och ateljerista) för att det ska hända något både med dem som ingår i projektet och med själva ämnet som är i fokus.
Att det ska finnas något som engagerar, berör, intresserar, rör om, förändrar, påverkar.
En lustfylld process i arbetet som påverkar alla som ingår. På något sätt.
Barnen, föräldrarna, pedagogerna och andra, miljön och materialet, tiden, utrymmet.
Ingen vet vad som kommer kommer att få den avgörande betydelsen, vad som kommer att upptäckas och vad som kommer att utvecklas och läras,
även om vi har och ska ha planer, funderingar, teorier
om vad som skulle kunna hända och vad som skulle kunna vara intressant, om när, var och hur utrymme ska ges till olika delar av arbetet,
och framför allt
och det är här jag tänker att kärnan i demokratin ligger
är att ingen har monopol på kunskapen
utan att den skapas i mötet (både i det organiserade och det spontana)
med den andre, med tingen som finns tillgängliga omkring oss.
För att skapa kunskap tillsammans behöver vi mötas, göra, lyssna, tänka, dokumentera, reflektera, relatera, associera, analysera, agera, re-agera...tillsammans!
I former som fungerar för just vårt sammanhang.
Att skapa kunskap tillsammans var tidigare mitt favorituttryck trots att det var så svårt för mig att förstå innebörden eftersom jag tänkte enbart traditionellt kring kunskap, men jag anade ändå att det var något slags nyckelord.
Om man tänker kunskap i traditionell mening i förskolan så har ju den vuxne och framförallt pedagogen hela tiden en kunskap om och ett eget försprång när det gäller det som barnen ska lära sig och hur spännande kan det bli i längden?
På sin höjd att barn lär sig "det de ska lära sig" på olika sätt. Men det ingår kanske inte att barnen eller pedagogerna ska tillföra något nytt..
Och dessutom behöver väl inte barn gå i förskola för att lära sig att fungera i grupp, namn på färger, dagar, saker, äta och klä på sig, något som de ändå skulle lärt sig om de varit hemma?
Att gå i förskola måste väl ändå handla om något mer och något annat. Något större som vi inte kan skapa var och en på sitt håll?
Det handlar väl om vilken förskola som vårt samhälle, nu och i framtiden behöver och vill ha. Och hur kan vi då arbeta så att det blir en gemensam angelägenhet för de vuxna i samhället, inte bara för pedagogerna?
Jag har fått erfara genom mina kollegors arbete hur det händer spännande saker i projekten med bland barn, pedagoger och ibland föräldrar. Jag skulle vilja lära mig mer om hur vi kan göra projekten tillgängliga och intressanta för föräldrarna. Och framför allt hur vi kan låta föräldrar vara en del av projekten från början och bli bättre på att ta vara på deras tankar och kunskaper på ett seriöst sätt. Det kanske är det som är ett svar på frågan.
Föräldrarna är är vår största och bästa kanal till samhället utanför förskolan. Föräldrarna är samhället. Vi med.
Såhär tänker jag tills vidare.
 |
| Tillfälligt avtryck. Som man kan lämna. Och göra något med. |
Så viktiga tankar....Att skapa kunskap tillsammans - i ett meningsfullt sammahang skulle jag vilja tillägga!
SvaraRaderaJa just det!
SvaraRaderaOch för att kunna skapa det sammanhanget så måste vi kanske kontinuerligt lyssna in (observera, tolka, analysera, diskutera) vad som är meningsfullt och meningsskapande för barnen. Var bubblar det? Var hettar det till? Och ge tillbaka det vi hört till barnen och erbjuda dem utmaningar utifrån det vi uppfattat.
Visst är det spännande och rätt fantastiskt att vi får vara med och skapa dessa sammanhang tillsammans med våra kollegor!?
Mmm viktiga tankar, tack för att du delar med dig. Jag tillägger även att det är viktigt att våga vara i osäkerheten. Med det menar jag att vi nog många gånger skapar oss olika tankar och idéer som ibland kanske stoppar det som händer "här och nu". Att våga släppa tanken om vad som kommer att hända i mötet med barnen och barnen emellan. Verkligen försöka se, lyssna och tolka det som barnen visar oss och därefter reflektera över vart utmaningen skall ske och hur. Jag vill också lära mig mer om hur vi kan involvera föräldrarna i projekten.
SvaraRaderaTack för kommentaren Sarah! Ett jätteviktigt tillägg från dig! Vi är alltför rädda för osäkerheten.. (Och jag tycker tyvärr att min lärarutbildning uppmuntrade tvärsäkerheten istället) Jag tycker du sätter fingret precis på den spännande och svåra pedagogrollen i en "lyssnandets pedagogik".
SvaraRaderaJag läser ett kapitel just nu som Carla Rinaldi skrivit om dokumentationen (i Att göra lärande synligt) och hon skriver om att uppmärksamma det som är mellan våra förväntningarna och det som sedan sker. Att det är där som det intressanta finns..
Ja jag vet inte om jag har fattat henne rätt men jag associerade till hennes text. Tänker att det kanske handlar om att våga vara i osäkerheten? Att ha en plan(ering) men att vara förväntansfull på det oväntade som uppstår, som du beskriver. Vi har ju konstaterat så många gånger att det aldrig blir så som vi tänkte innan men kanske inte haft förmågan att gått djupare i det!?
Kanske borde vi formulera mer innan vad vi tror kommer att hända - för att sedan upptäcka det som sedan "verkligen" händer? Istället för att lyssna helt öppet och förutsättningslöst och kanske inte se något alls?
Jag är osäker.. :)
Ps. Jag har inte hunnit läsa så mycket i din blogg än och du har kanske redan har skrivit om precis det här?
Tack Carina
SvaraRaderaVad glad man blir av det du skriver, det ligger en förväntan i luften
På att vad som helst kan hända när man jobbar så här med projekt.
Som Sara skriver våga ge sig ut i osäkerheten om vad som kommer att hända. Så härlig läsning ska skriva ut det till mina kollegor.
Tack, för att ni delar med er av era tankar! Jag tycker det är spännande detta med att vara i osäkerhet.
SvaraRaderaKanske handlar det om att det just är vi vuxna som känner osäkerhet. Av erfarenhet har jag kunnat känna en stämning bland barnen i de rhitzomatiska lärprocesserna – att de själva har en känsla av att vara "säkra" och fångar in, associerar, binder samman och utmanar såväl sig själva, sina kamrater som mig som pedagog.
Då jag och mina kollegor har börjat studera vad det är för processer som sker "mellan alla foton vi tar” och hur barnen "lever projektet", upplever jag så starkt den energi som finns. Jag inspireras utav den kreativitet som bubbar i de interaktiva mötesplatserna, i de hundra språken. Jag tror stark på att det är här (vid staffliet, bygghörnan, rörelsen etc.) som vi pedagoger behöver vara nära och verkligen lyssna till det som barnen ger uttryck för. Att se, höra och känna det som försöker göra sig synligt. Jag se ser rika barn som konstruera kunskap tillsammans och synliggör ett meningsskapande. Med stöd av en rik miljö med många sammanhang som berikas av att vi konstruerar kunskap tillsammans, formas en atmosfär där jag och mina kollegor finner kärnpunkter som blir till underlag i de kommande processer som sker i projektet.
Vad vore jag för en pedagog idag om jag inte haft den pedagogiska dokumentationen som stöd? En skrämmande tanke...
Vad glad jag är att jag hittat till din blogg Carina! Jag ser fram emot fler inspirerande inlägg
/Anna-Karin, en kollega i en enhet uppe på höjden ;)
Hej!
SvaraRaderaTänk att nån läser det man skriver, och va härligt det är att få skriva ner sina tankar för att försöka reda ut nåt själv och sen dessutom få feed-back på det! Va glad jag blev för era inlägg, Angela och Anna-Karin! Tack!
Spännande tankar du bjuder på från ert rika projektarbete, Anna-Karin uppe på höjden! Och kanske är ni uppe i himlen också fortfarande? ;) Ska bli spännande att, nån gång framöver, få ta del av ert projekt som det ser ut idag..
Din erfarenhet av stämningen, energin och kreativiteten, som du beskriver på ett så inspirerande sätt, är så himla intressant.. Kan inte du skriva mer om det!? Och om hur du har kunnat öva upp ditt och ert lyssnande.. Har du en blogg?
Och jag vill tänka mer kring hur vi ska kunna bli "säkra" som barnen, "i osäkerheten".. Så att vi blir kreativa och inte rädda! Tack för nya tankar Anna-Karin!
Och va härligt att du, Angela, letar upp sådant som känns angeläget, för att dela med dina kollegor. Var, i vårt avlånga land, arbetar du?
/Carina
Nej, jag har ingen blogg men jag tänker mycket ändå ;)
SvaraRaderaProjektet om himlen har avsvalnat för att istället ha riktat nyfikenhet på Centralstationen som Mötesplats.
Under hösten har barnen visat stort intresse för tåg vilket vi pedagoger sett, hört och känt i interaktiva mötesplatser och intensiva dialoger. Så ”enkelt” det hade varit för oss pedagoger att från början ha bestämt lärandeobjekten kring ”projektet tåg” genom att i förhand brainstormat, sorterat och planerat områden vi vill utmana barnen i gällande tåg som sådana.
Istället ville vi med öppet sinne ta med barnen till Centralstationen för att få syn på vad det är som fascinerar barnen och vad det är de försöker förstå. Barnens fokus fanns på individerna på Centralstationen; Vilka är de? Var är de på väg? Vad har de för tankar? Fågeln som bor där; Var är dess mamma, Var sover den? Vad äter den? Åker fågeln tåg – vilket tåg väljer den? De fascinerades över symboler, skyltar och mönster i arkitekturen på byggnaden. Vår uppgift som pedagog är att söka metanivåerna i barnens frågor och dialoger.
Du frågar hur vi lärt oss ett lyssnande. Ja, hur gör jag? Jag har blivit övertygad om att då vi pedagoger lyckas fånga metanivån i barnens läroprocesser och kan utmana och låta oss utmanas i dessa, så känner jag så starkt att barnen ”äger” projektet. Emellan våra ”styrda aktiviteter” (det jag menade mellan alla foton vi tar, en utmaning Pernilla gav oss på Pedagogistautblidningen) leker/kopplar barnen tillbaks sina intryck och erfarenheter i det grafiska skapandet, i konstruktionen, vid lerbordet etc. Utifrån egna idéer kopplat med utmaningar från oss pedagoger använder de olika språken till verktyg för att bearbeta sina intryck så att de kommer till uttryck och någonting nytt skapas. Här behöver vi finnas nära barnen och synliggöra det som försöker göra sig synligt! På eget initiativ utav barnen konstruerar de exempelvis Centralstationen med lego och större byggmaterial (gärna materialen tillsammans). De har många tekniska hypoteser kring hur allt hänger samman och fungerar. De besjälar Centralstationen med djur och människor som tilldelas olika funktioner och roller. De ritar symboler, skyltar och människor som de sätter samman med konstruktionen. Här är jag nära barnen – lyssnar, känner av stämningar, bekräftar, uppmuntrar, visar förundran. Jag lyssnar efter hur de samarbetar, kommer överrens, inspirerar och utmanar varandra. Hur lever vi läroplanens normer och värden i denna situation?
Det som fascinerar mig är det rhitzomatiska lärandet som sker naturligt för barnen. Barnen knyter samman delar från projektet med himlen, metanivån osynligt/synligt med det projekt som vi befinner oss i just nu. Barnen har tankar och funderingar kring en fågel som bor på Centralstationen. Plötsligt växer ”historier” ihop om denna fågel som är kompis med fågeln som finns i himlen.
Det underlättar för oss att skriva en slags brainstorming alltefter hand. Denna handlar om moment vi varit/är i och är ett arbetsverktyg som hjälper oss pedagoger att följa de rhitzomatiska lärprocesserna (tror att du såg en sådan brainstorming på en pedagogisk träff). Här kan vi se de kopplingar barnen gör med moment vi befunnit oss i tidigare. Det är fascinerande att se hur de binder samman tidigare erfarenheter med det de befinner sig i just nu. Detta verktyg gör mig säkrare att våga vara osäker och följa barnen. Jag vill betona att det inte handlar om att vi enbart följer barnen och inte utmanar dem vidare. Detta gör vi, men vi försöker göra detta med det rhitzomatiska läroprocesserna som stöd. Det gör mig som pedagog säkrare då jag kan sortera upp våra processer för att gå vidare, för att sedan kanske kunna återkomma till de vi befunnit oss i tidigare, fast nu med nya intryck och nya tankar...
(forts.)
SvaraRadera... Jag funderar om det är vi vuxna som är tvungna att dela upp när ett projekt börjar och slutar? I början skrev jag att projektet om himlen har avsvalnat - men det lever med i våra processer vi befinner oss i just nu, genom att barnen knyter samman och skapar förbindelser med tidigare erfarenheter. Barnen utmanar mig som pedagog dagligen och tillsammans befinner vi oss i interaktiva konstruktioner där vi kompletterar (och kanske utmanar?) den vetenskapliga forskningen.
Jag förstår att det kanske inte är så lätt att förstå hur det är jag menar, efter som lärandeprocesserna är så komplexa. Därför är jag övertygad om att vi behöver ha med oss den pedagogiska dokumentationen för att synliggöra de tankar och begrepp vi pratar om.
Oj, detta blev långt och ändå kunde jag beskrivit mer. Hoppas du fått svar på några av dina frågor. Tack för att du är nyfiken, förundras och ställer frågor Carina!
Tack för det lååånga svaret Anna-Karin!
SvaraRaderaOch jag kommer att följa din blogg sen när du har startat den.. :)
Och jag är faktiskt lite avundsjuk på det som du får vara med om - så nära barnen! Jag får ju uppleva detta genom mina kollegor som i sin tur är nära barnen. Och bara det är ju fantastiskt..
Jag kommer mer och mer att använda bloggen i mitt arbete för att försöka formulera, fundera och dela med mig kring det vi lär och upptäcker och utmanas i - just med hjälp av barnen och varandra.
Nu ska jag bara ha helg och fira lite födelsedag, sen på måndag ska jag skriva vidare..
/Carina